inlåst..
Känner mig skitdum. De har bankat hårt på dörren och ringt min kabin. Men jag klarar inte av att öppna. Stängde ögonen och låtsades som ingenting. Ikväll är ingen bra kväll. Det har gått fint i Info och jag har skrattat. Men jag är fortfarande tom. Varför är det så pass lätt att skriva? Men jag kan absolut inte prata om det? Om paniken som växer inom mig. Djupa andetag, Placebo spelas på hög nivå och tröttheten börjar ta ut sin rätt. Kan inte ens koncentrera mig på att skriva. Gonatt!
I've had enough..
Varför tillåter jag ens mig själv att ta åt mig? Jag önskar bara att vissa kunda vara lite mer raka, ärliga och öppna. Det här är en sån dag där jag, om jag hade haft stake till det. Gått in till chefen och sagt adjö. Just nu cirkulerar otroligt många tankar och valmöjligheter i mitt huvud. Jag vet inte om jag orkar eller vill lägga energi på det. Emellanåt känns det bara onödigt och det jag borde fokusera på, är att bara klara av dessa två veckorna på jobb. Men jag måste verkligen tänka igenom allt. Vad jag vill och skall göra fram över.
Situationen är ohållbar, och jag erkänner. Jag mår extremt dåligt. Jag kan låtsas, le och skratta. Men innerst inne. Kämpar jag för att överleva dagen och de hemska tankar jag håller inom mig.
Plötsligt känner man sig väldigt liten här i mörkret. Jag plågar mig själv och nu måste jag finna en väg ut igen.
Tryckande smärta över bröstet gör det svårt att andas. Känner paniken smyga sig fram. Jag måste rensa tankarna. Vem är jag, och vart är jag på väg?
MITT hem..
Lovat mig själv att gå igång med köket så att snickaren kan komma hit i nästa vecka. Det får bli dagens projekt. Jag orkar inte, och vill inte vara social just nu. Jag vill bara vara för mig själv. Jag vill kunna njuta av min lägenhet.
Vill tacka Lee för att hon är en så stor del av mitt liv. Vår pratstund inatt hjälpte mycket. Bara det att få lov att få berätta om alla tankar och känslor man har inom sig som bara växer och växer. Jag behöver dig gumman, även om jag inte alltid är så bra på att visa dig att jag uppskattar och älskar dig.
Jag försöker så gott jag kan att bli en bättre människa, men ibland är det bara så svårt och hålla sig i skinnet!
jobb jobb jobb..
Jobb går bra, men jag ger det inte 100% just nu. Jag är rastlös och trött. Behöver nya utmaningar i livet.
Lär mig något nytt i jobbet hela tiden. Men det känns som om det inte är tillräckligt för mig. Jag vill uppleva något annat. Se något annat. Funderar mycket på vad jag skall göra. Kollar runt på nätet efter jobb och utbildningar.
Tips och råd tas emot med öppna armar.
Who 2 blame?
I stab myself. I feel so.. Empty! But why? It is so surrealistic. Are my feelings even real?
I saw you, and it hurts. Should I just forget and don't look back? I am asking myself.
And I await.. Only one knows the answer..
Going to bed, headache..
Mys med Tito..
Har spenderat mestadels av min dag framför datorn. Har dock haft en underbar dag, då jag haft möjlighet att prata med en person som jag verkligen har saknat att föra konversationer med. Samtalsämnena tar bara aldrig slut. Vi har nog båda behövt prata av oss. För idag blev det ett fem timmar långt samtal. Wow! Jag känner mig lättad och fri. Fått lov att öppna upp mig och tala om saker som jag hållt inom mig länge. Jag trodde aldrig jag skulle känna så här. Denna frihet!
Kusjes en goedenacht!
Kvällen har jag och Tito spenderat framför tv.n. Sett en film med Ben Stiller på kanal5. Det blev oxpytt till oss båda, han åt självmant och hade rätt bra aptit för en gång skull. Det är jag glad för. Nu ligger han och sussar sött på mattan. 
Har inhandlat lite olika laktosfria produkter. Imorgon skall det hela testas för och se om jag finner några nya favoriter. Varför har vi inte lika bra urval och goda laktosfria/soya-/havreprodukter i Skandinavien som nere i Asien?
Godnatt!
Thoughts..
Spinning around in my head. 
Kluven själ..
Ni som känner mig och mitt "inre" vet att jag har en tendens att känna av "saker", känna av när något dåligt kommer ske. Igår var en sådan dag. Gick runt hela dagen med en stor klump i magen och var rätt deppig.
Vill inte utmåla någon, så därför kan jag inte skriva om situationen som uppstått. Men det är en väldigt tråkig situation som har med min kollega att göra. Jag trodde inte jag skulle känna så här, men jag är väldigt ledsen och kluven. Men gjort är gjort och nu får man bara ta tjuren vid hornen så att säga. Kan inte hjälpa att tänka att det här kanske blir sista gången vi ses. Trist tanke.
Pass nu på dig selv og håber du ved at jeg tænker på dig og holder af dig..
Orolig själ..
Det var en gång en Majse..
Känner en enorm saknad emellanåt, och trots jag vet att det är ett stort hål, så är det svårt att släppa. Man trodde att man hade all tid i världen. Att man skulle "få" tid. Men tiden är inte alltid på ens sida.
Tankarna flyger fram och tillbaka.. Valen man gör är inte alltid de bästa. Men det är inte alltid heller man vet vad man skall välja, eller vilken väg man skall ta. Ibland känns mitt liv så avlägset. Har svårt att anpassa mig till att vara singel, att inte ha honom vid min sida.
Är glad att jag får möjligheten att resa bort lite. Att träffa Lee, att "leva"! Behöver komma bort, rensa tankar och låta själen få lite ro från all inre stress och ångest.
Jag har det bra nu, tvivla inte. Men man tänker ju alltid..
Har jag..
Det kom oväntat och föll rakt över mig. Överrumplad, utan att hinna reagera på det. Jag sveptes med i svartsjukan och lät mig själv må dåligt och blir ledsen för ett ögonblick.
Generellt sett, har jag inte varit så här glad på länge. Har kommit tillbaks på fötter igen. Visst måste jag erkänna att man inte alltid känner sig på topp. Det går som en berg och dalbana. Men så ser jag mig runt om, och inser att jag har det bra! Jag MÅR bra. Lyckan börjar vända..
Vet ni..
Vad? Jag kunde inte vara mer tillfreds för tillfället!
- Nästan helt fri från lunginflammationen.
- Jobb går fint.
- Trivs riktigt bra i nya lägenheten.
- Vänner och familj trivs också i nya lägenheten.
- Det snöar en massa här i Oslo idag.
- Om tre veckor åker jag till Kuala Lumpor.
- Blir på resande fot i två månader.
- Känner en viss harmoni som jag inte känt på länge.
- Jag tror jag är lycklig..
Är minnen alltid..
Facebook är inte den bästa uppfinningen. Man blir besatt, man blir paranoid, man snokar!
Jag snokar också, det kan jag inte förneka. Ibland gör jag det på personer från mitt förflutna. Varför? Är de verkligen så pass intressanta fortfarande? Eller är jag bara en idiot som inte kan låta bli? Att snoka får en massa minnen att "poppa" upp. På gott och ont. Många gånger frågar jag mig själv, vad tänkte jag egentligen här?
Detta gäller båda vänner, bekanta, X, och diverse lösa kontakter. Men ändå sitter man där, läser deras "wall", kollar på deras semesterbilder, snokar på flick-/pojk-vänner. Borde jag inte ha något bättre för mig?
Ibland känner jag mig lite patetisk! Snokade nyss på en person som hade stor inverkan på mig under åren 2007-2008.. Jag tror att var person som korsar min väg, fyller en viss "funktion". Man skall bara lära sig att urskilja det. Har många tankar ikväll..
Kluven själ..
Vägrar ta ansvar för det. Vill inte kännas vid det. Har jag nu valt rätt tänker jag? Det kan man väl inte veta med 100% säkerhet, men det hade vatt trevligt om man kunde få en liten hint. Jag har sårat många längs vägen. Inklusive mig själv.
Är inte deprimerad, nej! Men jag är lagom tankespridd och vet att det som gäller nu, är att vinna eller förlora Allt! Riskerna är stora och vem vet vad jag förlorar? Min själ?
Idag är en sån dag.. Tänkar dag..
Mixed feelings..
Blommorna var som jag anade, från Mads. Jättevackra. Men kan blommor göra allt gott igen?
Sitter här med otroligt blandade känslor. Fick ett sms, om att kolla ut genom fönstret. Plötsligt plingar det på min dörr, och där står han. Väldigt chockerande. Han brukar inte vara den som är spontan.
Det blev ett jobbigt samtal. Jag sa till honom senast igår, att jag inte förstod varför han inte har kämpat mer om han nu ville ha tillbaks mig. Haft så många chanser. Men samtidigt har jag ju försökt gå vidare, släppt hoppet om oss två. Det har gjort ont och det har inte varit lätt. Men nu har jag kommit till den punkten att jag inte kan gå tillbaks.
Kanske gör jag mitt livs största misstag som inte tar chansen? Nu har han ju insett vilket misstag han gjorde som avslutade förhållandet. Det känns så otroligt hemskt att såra honom, se honom ledsen. Men jag vet ej vad jag skall ta mig till.
Kan inte utsätta mig för den känslomässiga smärtan en gång till. En del av mig vill bara krama om honom, säga att allt blir bra igen. Men den andra halvan är kall och tar avstånd från honom. Är jag bara dum som låter honom gå?
Har svårt för att föreställa mig ett liv med honom, men också att föreställa mig ett liv utan honom. Just nu känns det som om jag står i en twilight zone. Kan verkligen inte placera mina tankar och känslor.
Ingenting jag gör just nu känns rätt. Under så lång tid, kämpade jag för att få det att fungera mellan oss. För att få honom och inse att det var mig han skulle dela sin vardag med. Men hans tankar var åt ett annat håll. Varför kunde han inte insett allt detta för några månader sen? Det har blivit ett hål mellan oss, ett stort avstånd. Känns hemskt. Jag vill gråta, men kan inte. Men det tynger mitt hjärta, och det gör ont. Saknaden finns där, och jag känner mig så ensam och liten i världen. Vet inte vem jag skall prata med, var jag skall vända mig. Behöver bara få ut allt, skrivandet får vara min flykt från allt.
En dag kanske jag kommer ångra mitt val. Det återstå att se. Låter så hemskt, och när jag läser va jag skrivit så får jag en ännu större klump i magen. Varför hände allt detta? Varför kunde inte livet bara fortsätta den väg jag ville?
Sekretess..
Tror bara jag stannar hemma idag, vill inte riskera att bli sämre..
Pratade precis med en gammal bekant. Jag respekterar hans val om att vara anonym. Vi pratar inte särskilt ofta, vilket är rätt synd. Men de få gånger vi talas vid, oftast via messenger. Så blir jag så himla glad och varm inom mig. En underbar person, som jag inte sett på år och dar. Varför undrar ni säkert, men helt ärligt så vet jag inte ens det själv. Jag saknar verkligen honom, och saknar våra dagar samman. Det kan ibland kännas som om vi alltid kämpat mot varandra, mot vänskapen. Har inte ens hans nummer så att jag kan ringa honom. Jag hoppas innerligt att vi finner tillbaks till varann och den vänskap vi hade. Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda.. Du skall veta att jag fortfarande tänker på dig..
Hundbajs..
Som ligger mitt på trottoarkanten är extremt irriterande! Varför kan hundägarna inte bara plocka upp efter sig eller åtminstone låta hunden göra sina behov längre in i buskarna? Kul, fick hundbajs under skon!!
Det ironiska var att jag skulle plocka upp efter Troy när det hände..
Saknar en kram..
Allt jag hade velat ha just nu är en varm och kärleksfull kram!
Måste erkänna att jag faktiskt är trött på det här. Jag saknar något.. Värmen och tryggheten. Känslan av att ha någon vid min sida.. Känns egoistiskt och säga, men jag klarar inte av ensamheten här hemma. Vet inte vad jag skall göra av mig själv. Det är en orolig känsla inom mig och jag får en större och större klump i magen. Jag vill inte det här.
Vill ha tillbaks min värld!
Har tappat all kontroll över mitt liv, och dagarna bara går. Vill vinna tillbaka harmonin.
Vad skall jag då göra för att finna tillbaks till mig själv och denna inre ro och kärlek?
Jag hade en dröm! En dröm om en framtid med en man som betytt så otroligt mycket för mig. Jag drömde om att snart få barn och bilda familj. Kanske en dröm som enbart var min, som inte var ömsesidig.
Men jag drömde och hoppades.
Det är en krossad bild i dagens läge. En spegelbild som är halv. Jag är halv!
Samhällets påverkan..
Jag går under..
Fortfarande ointressant..
Borde engagera mig för att ringa vännerna, träffa dom. Men jag pallar faktiskt inte. Är helt off!
