Idag skall min kära vän Vibeke Rossau vara med til prøve til X-factor. Krydser fingrarna och hoppas de faller för din ljuva stämma, precis som jag gjort. Ett av mina starkaste minnen av dig, är den aftonen jag låg på scen-golvet i Blue Riband på Queen of Scandinavia, och blickade ute över den mörka vinterhimmelen och du spelade för mig på pianot. Minns att jag fick tårar i ögonen. Det var där jag insåg hur mycket du betyder för mig Vibse!

GOOD LUCK 2day Sweetie!

2009-11-01 @ 09:16:09

---

Liten uppdatering.

Vibeke gick VIDARE!! Happy happy joy joy!!

Sista dagen hemma innan man skall tillbaks ut på havet och jobba.

De tre sista veckorna i mitt liv har varit som en berg och dalbana emotionellt. Har emellanåt känt att jag tappat fotfästet lite, förlorat all kontroll över tankar och känslor. För första gången i mitt 27-åriga liv, har jag känt ett starkt beroende till en annan medmänniska. Visst har jag haft relationer förr, men mentalt har jag aldrig känt så som jag känner i dagens läge. Är det kanske därför jag har så svårt att acceptera att det är slut? Jag har alltid varit väldigt självständig, lite för självständig tror jag en del skulle vilja påstå.  Nu står jag här, på noll igen.. Jag behöver finna min inre ro, finna tillbaks till Annie. Tjejen som klarar allt.

Det skall bli intressant och se hur jag kommer klara av dessa 14 dagar ute till havs. Om jag går i panik eller inte.

Sitter och tänker över det här med bloggar. Hur personlig får man egentligen lov och vara? Hur öppen skall man vara med sina känslor och tankar? Efter att ha snokat runt på nätet och läst för mig, okända människors bloggar. Har jag insett att det finns varken regler eller gränser för vad man får och inte får skriva. Jag har i hela mitt liv fört dagbok, eller som vissa skulle kalla det "journal". Det har varit ett sätt för mig att komma av med alla de tusen tankar som fyller mitt huvud var dag. Jag har alltid varit den som är vimsig och haft svårt för att koncentrera mig. Mycket just på grund av alla dessa tankar och idéer. Den här bloggen har jag bara haft i ett år. Men det är inte den första, och antagligen inte den sista som jag kommer upprätta. Där kommer en punkt där jag helt plötsligt tröttnar på skrivandet. Då avslutar jag mitt konto, så går där en tid tills rastlösheten i fingrarna börjar träda fram och jag känner att det är dags att börja skriva igen. Men mellan dessa skeden, skrivs fortfarande alla tankar ned. På ALLT från servietter, skrivblock, kanter på tidningar, post-it notes etc.

Kom och tänka på något. Dagbok är ju något man skrivit, oftast i hemlighet. Det har ofta handlat om ens innersta tankar och hemligheter. Boken har sedan gömts under madrassen eller mellan några t-shirtar i garderoben. Lätt nog för andra och finna, men ändå undangömd. Så har det varit genom alla tider. Hur kommer det sig då att man helt plötsligt blottar hela sitt liv på nätet? Genom en blogg, där Alla faktiskt kan gå in och läsa ens innersta tankar? Är det så, att man egentligen hoppas på att allt skall avslöjas? Att människor där ute skall veta ens hemligheter? Jag har inte många läsare på min blogg, jag skulle tro att det bara är mina närmaste som läser. På ett sätt är det skönt. Varför skriver jag då? Alla hoppas vi väl på att få många besökare och läsare. Men innerst inne, så kvittar det om jag har 1 eller 1oo besökare på en dag. Jag skriver för min egen skull, jag skriver för att få utlopp för det jag har tänkt över. Många dagar skriver jag inte ens något speciellt. Då blir det bara kort och för andra säkerligen ointressant. Men min blogg har blivit min dagbok. Jag fick frågan om jag inte ville ha en bok istället, en bok där jag kunde skriva ner de allra djupaste tankarna. För att inte bli alltför personlig och utblotta mig själv på nätet. Men är det inte det vi alla gör? Genom bloggar, twitter, facebook etc? Går ni in på min facebook profil, så kan man säkerligen genom att läsa "updates", kolla på bilder, läsa notes yada yada.. Räkna ut vem jag är. Man kanske inte lär känna mitt innersta jag. Men jag har ju faktiskt blottat mig och min "personlighet". Jag vet inte helt var jag vill komma med det här inlägget. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig. Men vad säger ni? Varför skriver NI blogg?

Kommentera gärna, och kom med era tankar och idéer!

Så fick kvällen sig en oväntad snurr..

Städat hela dagen, vatt på toppen av berget! Dansat till bra musik och haft det allmänt bra med mig själv.
Åkte till Mobilia och handlade och bara en kort stund efter att ja kommit hem, så kom Mads.

Det har inte gått alltför bra. Först var allt lugnt, snackade lite och kollade på tv. Så lagade jag mat, och där under den halv timmen, gick nånting helt snett.. Jag vet inte alls hur jag skall hantera situationen eller honom. Han mår ju tydligen riktigt dåligt, och gråter hela tiden. Vad skall jag göra? Jag vill så gärna hjälpa, men kan nog inte.

Vet inte hur bra det är för honom att umgås med mig, kanske gör det saker bara värre?
Har själv en del och klura på nu, och han förvirrar mig. Vad vill han mig? Tycker han velar fram och tillbaks en hel del. Men han vet nog inte ens själv var han står i allt detta, eller vad han vill och känner.

Tror jag avslutar här, det är för mycket för mig..

Lagt upp de flesta fotona på fb nu. Sitter och lyssnar på vår GC musik. Känner rytmen i kroppen. Tror jag måste resa mig upp och dansa lite! Det har mest vatt house som gällt denna vecka, nice!

Har i princip inte vatt hemma på en månad, så jag borde städa. Mads kommer till Malmö ikväll. Vet ej hur länge han stannar. Han skall komma för att hämta sina sista grejer. Har faktiskt inte tänkt så mycket på det, men jag undrar hur det kommer gå. Hur kommer man reagera? Min resa har stärkt mig, jag känner att jag klarar mig nu.

Det är en bra dag idag, idag klarar jag allt!