Så var man tillbaks på havet igen sedan i tisdags. Känns skönt och komma ut trots att det varit extremt lite passagerare sista dagarna. Imorgon stiger det igen till 1600 pax och hela helgen blir det mycket och göra. Men det bästa är att jag äntligen får träffa mina vänner och känslan av ett socialt umgänge betyder mycket för mig. Jag känner verkligen hur jag suger åt mig all positiv energi de ger mig. Nice to back at sea!

Med det största glaset Chardonnay i handen och Celine Dion på högsta volym spenderar jag kvällen i tårar. Skriker ut min smärta, min ångest och panik. Hatet mot mig själv som vuxit till att färga mitt hjärta svart skriker så högt det kan efter hjälp. Men jag står ensam här, denna fredag kväll. Långt väck från vänner och familj. Jag har fått höra så många gånger att man själv väljer hur man vill må, hur man vill leva sitt liv. Att man är herre över sig själv. Jag tycker ej synd om mig själv. Men jag förstår mig inte på mig själv. Vem är jag? Varför sjunker jag ner i detta svarta hål, om och om igen? Försöker ta ett djupt andetag och låter bli att se på allt krossat glas som ligger överallt runt om mig. Vågar inte se mig själv i spegeln. Jag vill vara stark, jag vill vara positiv, jag vill vara den bästa versionen av mig själv. Men jag klarar inte det. Inte nu. Ikväll är det enklare att skrika ut smärtan inom mig med hjälp av musiken som jag gråter till och vinet som dränker mina sorger. Känns lättare när man blir avtrubbad och hatet växer. När hjärtat svartnar och krymper ihop tills det knappt existerar längre.