Blommorna var som jag anade, från Mads. Jättevackra. Men kan blommor göra allt gott igen?

Sitter här med otroligt blandade känslor. Fick ett sms, om att kolla ut genom fönstret. Plötsligt plingar det på min dörr, och där står han. Väldigt chockerande. Han brukar inte vara den som är spontan.

Det blev ett jobbigt samtal. Jag sa till honom senast igår, att jag inte förstod varför han inte har kämpat mer om han nu ville ha tillbaks mig. Haft så många chanser. Men samtidigt har jag ju försökt gå vidare, släppt hoppet om oss två. Det har gjort ont och det har inte varit lätt. Men nu har jag kommit till den punkten att jag inte kan gå tillbaks.

Kanske gör jag mitt livs största misstag som inte tar chansen? Nu har han ju insett vilket misstag han gjorde som avslutade förhållandet. Det känns så otroligt hemskt att såra honom, se honom ledsen. Men jag vet ej vad jag skall ta mig till.

Kan inte utsätta mig för den känslomässiga smärtan en gång till. En del av mig vill bara krama om honom, säga att allt blir bra igen. Men den andra halvan är kall och tar avstånd från honom. Är jag bara dum som låter honom gå?

Har svårt för att föreställa mig ett liv med honom, men också att föreställa mig ett liv utan honom. Just nu känns det som om jag står i en twilight zone. Kan verkligen inte placera mina tankar och känslor.

Ingenting jag gör just nu känns rätt. Under så lång tid, kämpade jag för att få det att fungera mellan oss. För att få honom och inse att det var mig han skulle dela sin vardag med. Men hans tankar var åt ett annat håll. Varför kunde han inte insett allt detta för några månader sen? Det har blivit ett hål mellan oss, ett stort avstånd. Känns hemskt. Jag vill gråta, men kan inte. Men det tynger mitt hjärta, och det gör ont. Saknaden finns där, och jag känner mig så ensam och liten i världen. Vet inte vem jag skall prata med, var jag skall vända mig. Behöver bara få ut allt, skrivandet får vara min flykt från allt.

En dag kanske jag kommer ångra mitt val. Det återstå att se. Låter så hemskt, och när jag läser va jag skrivit så får jag en ännu större klump i magen. Varför hände allt detta? Varför kunde inte livet bara fortsätta den väg jag ville?