Dinosaurer klampar..

Runt i mitt huvud och lämnar stora avtryck. Bekymringar och oro fyller mitt huvud. Kvällen blev inte helt som planerad. Det var tänkt att jag skulle sitta här hemma hos papa hela kvällen och läsa. Men Rex har jagat mig i flera dagar. Ringt, skickat sms, emails. Jag har känt mig väldigt stressad på grund av det. Så, nu var vi båda online samtidigt och tog tillfället i akt till att prata live via webcam/mic. Det blev ett långt och känsloladdat samtal. Gråtit, skrattat, skrikit av ren ilska och bara stirrat på varandra emellanåt utan och veta vad vi skulle säga. Jag vet inte var jag står i det hela. Just nu, känns det bara som att det är för mycket för mig att ta itu med. Behöver tid, och distans. Är så kluven och känslomässigt ostabil när det kommer till honom.



En kär gammal vän, som jag nästan trott att jag förlorat på grund av ett snesteg tidigare i år. Visade nyss sin kärlek till mig genom att skriva följande, när han fångade mig på facebook chatten:

Din vänskap betyder mer för mig än min stolthet..
För jag älskar dig för den du är och respekterar dig som person

Hur kunde jag ens tvivla på oss? ♥ Han fick mig att le igen, bli varm inombords och känna kärleken. Tack!



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

The life I live..

Be a part of me, as I am a part of you..

RSS 2.0