Jag vaknade imorse. Tittade runt i lägenheten. Väntade på ljudet av Tito's klor mot golvet då han reser sig upp för att komma och säga Godmorgon. Men det var helt tyst. Jag blev förvirrad, kollade runt i lägenheten. Kunde inte finna honom. Då det slog mig att han inte finns hos oss längre, blev jag otroligt ledsen igen och började gråta.

Igår eftermiddag, vid 16:00 var vi nere på Djursjukhuset med Tito. Tid för honom att somna in.

Det var plågsamt att sitta där i väntesalen med alla andra hundägare och bara vänta och vänta. Hur kan de låta en sitta där i 45 minuter? När de vet varför man kommit dit? Det var en otroligt lång och plågsam väntan.

När de väl tog emot oss, kom vi till ett rum med tända ljus och änglastatyetter. Sköterskan gick igenom hela proceduren med oss. Sen fick han en lugnande spruta, och sköterskan lämnade rummet. Tito kunde märka på oss att något var fel. Han gick fram och tillbaks och kollade på dörren hela tiden. Efter ett tag började han bli slö och vi kunde få honom till att lägga sig ned. Utan några som helst krafter låg han bara där och blev klappad av oss. Cirka ett kvarter efter, kom sköterskan tillbaks in i rummet och gav honom de sista 3 sprutorna med sömnmedel. Det tog inte lång tid förrän han hade somnat in.

Både jag och papa grät floder. Bäddade in honom i hans filt och satt och klappade honom medan vi pratade goda minnen.

Tito, du kommer alltid vara saknad. Han blev en gammal liten vovve. Fyllde 15 år denna månad.