Saknar verkligen Mads och även om jag försöker förtränga eller låtsas som ingenting, så är det en saknad som växer för var månad som går. Jag har inte sett honom på 10 månader. Sist vi sågs var samma vecka som jag flyttade in i min nya lägenhet och han kom över till Malmö på besök. Ett sista tappert försök till att se om vi kunde få det att fungera mellan oss. Jag saknar hans närvaro, att se honom le, att känna hans doft. Det är så länge sen och jag håller på att glömma. Det är en skrämmande tanke. Det är så mycket som hunnit ske i mitt liv under dessa 10 månader. Men saknaden finns kvar. Ibland önskar jag att han bodde närmre. Att man kanske kunde fått en chans att se honom. Över en kopp kaffe hade räckt. Det var kanske inte ment to be att vi skulle vara ett par. Men jag önskar bara vi kunde behållt vänskapen vi hade åtminstone. Bara det hade räckt just. Många gånger tänker jag att jag vill ringa honom. Men jag klarar inte av att lyfta telefonen och slå hans nummer. Han vill nog inte prata med mig. Rädslan för att bli avvist är alltför skrämmande! Då skiter jag hellre i att ringa. Jag vet inte om han fortfarande läser min blogg, förstår om han inte gör det. Men om du gör det Mads, så vill jag att du skall veta att jag ofta tänker på dig! Saknar dig ♥